Ändringarna som gjordes i sjukförsäkringen var till största del mycket positiva. I stället för att apatiskt skicka fullt arbetsduglilga individer till sjukskrivning ställdes nu frågan om hur mycket man som sjukskriven faktiskt kan arbeta. Även fast nyhetsrapporteringen enbart följde de som hamnade ”mellan stolarna” i den nya lagstiftningen så var förändringen till stor nytta. Inte så att jag är förvånad över att journalistiken enbart fokuserade på det negativa, men många kan vittna om att den ökade satsningen för att få ut sjukskrivna på arbetsmarknaden var ett riktigt lyft.

Men nu ska jag inte fokusera på det. Det kommer väl knappast som en nyhet att jag hejar på det blåa laget.

Problemet som uppdagades var ju de individer som hamnade i kläm. Och det är här som skillnaden mellan blocken blir tydlig. Istället för att skylla ifrån sig har vi nu föreslagit en förändring. Gjort en pudel och erkänt att det fanns stora brister.

För mig inger det respekt. Respekt för en regering som vågar göra om och göra rätt.

Men men. Självklart är sossarna ute som på beställning och kritiserar. Inget kommer någonsin bli bra och förändringarna är bara marginella. Jag undrar om man på deras högkvarter har förskrivna mallar att skicka ut så fort som Alliansen kommer med nya förslag. Typ copy-paste och skicka iväg till media.

Ingen kommer skratta bättre än jag när det visar sig att förändringen kommer ha stor framgång. Länge leve ofullkomligheten och stort tack till KD som har varit den drivande kraften i frågan!

Jag är helt seriös. Det kan ju möjligt inte finnas bättre underhållning en långtråkig söndag än att sätta sig ned och läsa igenom dessa muppars senaste upptåg. Och jag som trodde att svensk politik alltid innebar långrandiga äldre herrar i skräddarsydda kostymer, att svensk politik för all framtid enbart skulle vara underhållande för en annan politikernörd.

Jag menar, säga vad man vill om deras politik. Den må vara smått orealistisk och brunkantad och visst var jag livrädd innan valet för vad deras inflytande skulle kunna innebära. Det är inte så att jag gått och börjat gilla dessa herrar, damer och iq-befriade tonåringar – verkligen inte. Men seriöst. Här har ni ett axplock av dagens guldkorn.

1. Idag hölls en demonstration ”Mot Svenskfientligheten”. Svenskar är tydligen diskriminerade på arbetsmarknaden. Det är tufft att vara blond och blåögd. Och då måste de självklart trycka upp en stor banner med texten ”Vi är också ett folk!”. Alltså jag avlider av skrattattacker. Det hela blir om möjligt ännu mer underhållande av att socialisterna (någon förgrening av vänstern, svårt att hålla koll) kör en motdemonstration. Jag hade så velat vara där. Med en egen skylt. ”Ni är inte alls ett folk!” Typ. Fan vad roligt.

2. Ni som följt bloggen vet att jag älskar ord. Att orden, språket, var själva anledningen till att jag valde att studera journalistik. Gå in på SD:s hemsida och räkna hur många egna ord de uppfinner dagligen. Det är ju en ren orgie i ordmissbruk. ”Stoppa Jihadismen!!” Jag undrar så vart de får allt ifrån.

3. För det kan ju knappast vara från skolbänken. Jag har vänner som enskilt har fler högskolepoäng än samtliga sverigedemokratiska riksdagsledamöter. Tillsammans. Och ja. Det märks ganska tydligt.

4. Fast roligast av allt är nog bloggarna som dessa oerhört ambitiösa människor producerar. Helt hysteriskt underhållande. ”Hej jag är sekreterare åt Jimmy Åkesson så jag tänkte att om jag skapar en blogg, klipper in en bild på mig själv och målar dit en krona i paint – DÅ kommer folk ta oss på allvar!” Sure. I öppna förskolan kanske. Sorry om jag är lite väl kritisk nu. Men seriöst. Ni kom in i riksdagen, men ni kan inte ens producera en enda blogg som ser bättre ut än något min hund skulle kunna lägga ute på trottoaren. Men jag ska inte klaga. Det är fantastiskt roligt.

5. Mina främsta skrattattacker framkallades idag till följd av två fantastiskt roliga bloggkommentarer. ”…utläningar bör anpassa sig…” samt ”…och de flesta är inte ens flytningar.” Jo då, det är uppfattat. De som är födda utanför länet måste anpassa sig till småländska traditioner och lite flytningar är ingen fara.

Jag vet att detta är ett känsligt ämne att skämta om. Men lite humor har väl knappast dödat någon. Jag menar, always look on the bright side och så vidare. De kanske inte är så farliga. Och sålänge man tar sig tiden att fundera på vad de faktiskt sysslar med så är det nästan roligare än (riktig) politisk satir.

Det roligaste kommer antagligen finnas under detta inlägg. För av någon anledning så verkar de slå på stora trumman så fort jag nämner ett ont ord om en sverigedemokrat. Snälla ni, bring it on! Jag tycker det är så fruktansvärt roligt att svara på era hjärndöda kommentarer.

Får ni långtråkigt så kan ni ju alltid anordna ännu en demonstration senare i veckan. Ett riktigt trevligt tidsfördriv faktiskt. I alla fall så länge jag får möjlighet att följa er ilska i bloggosfären.

1. Håkan med mustachen har blivit såssarnas nya partiledare. Ungefär lika troligt som att jag helt plötsligt skulle vakna upp en dag som fotbollsproffs. Tydligen sker mirakel inom socialdemokratin så det är väl bara en fråga innan Zlatan byts ut mot en avdankad före detta väldigt aktiv kristdemokrat med bristfällig syn, hörsel och knäskålar.

2. KD hade 2,9% i senaste mätningen jag läste. Eller vänta lite. Det var ju inte direkt så väldigt mirakulöst oväntat.

3. Det har blivit vår.

Nä skämt å sidor. Jag har haft tid på mig att tänka över livet. Vad som är viktigt och vad som lika gärna kan kvitta. Jag har insett att det som är jobbigt och gör ont, det kan lika gärna vara. Men jag har också insett att ett liv utan politik och påverkan inte är ett värdigt liv. I vilket forum jag kommer uttrycka mina åsikter är mindre viktigt. Kanske blir det här, kanske inom partiet. Kanske i en tidning eller kanske blir det fortsatt i soffan, frustandes och spottandes framför Debatt.

Det viktiga är att man mår bra. Att jag får ha min familj och mina vänner. Att jag får slippa uppleva den fruktansvärda press och utanförskap som jag gjorde i höstas. Och att jag får fortsätta klä mig i korta kjolar om jag så önskar.

Men visst, jag erkänner. En Stina utan politik är som en fisk på land alternativt en Jurholt utan mustach.

På femte månaden återuppstår jag. Se upp Kalmar, Sverige, värden. Här kommer jag.

Godkväll världen

För alla er som missat det så publicerade Barometern en artikel i lördags, artikeln går att läsa här. I artikeln berättar jag om att jag nu lämnar partipolitiken, då jag nu helt enkelt fått nog. Jag är i grunden mycket nöjd över mitt beslut och jag tycker faktiskt att det var relevant information. Läser man svaren från distriktstoppen (finns länkar bredvid artikeln) så anser jag att problemen fick sin bekräftelse. Men det är också självklart att mycket information lämnats utanför. Därför vill jag förtydliga några saker.

Jag vill understryka att detta inte är ett beslut som kommit av en enstaka incident. Människor i min närhet kan bekräfta detta, jag har haft en väldigt tuff tid i Kalmar. Jag blev aktiv i Kristdemokraterna för en herrans massa år sedan i mitt hemdistrikt Värmland. Jag blev oerhört väl mottagen av alla, unga som gamla. Distriktet och lokalavdelningen visade tidigt att de ville ha in engagerade ungdomar.

För fyra år sedan flyttade jag till Kalmar. Samma mottagande som jag fick uppe i Värmland fick jag även från partiets lokalavdelning här nere. Men problemen startade när jag började göra anspråk på att klättra vidare på distriktsnivå. Där var ledningen långt ifrån entusiastiska. Än idag kan jag inte svara på varför det blev som det blev.

Att jag inte helt och hållet passade in ideologiskt var en sak. Jag lärde mig snabbt att det fanns en stor kulturell skillnad inom partiet. I Kalmar län är man i större utsträckning kyrkligt aktiv i någon form, nykterist och i allmänhet mer ”moralistiska” än i mitt hemdistrikt. Jag bryr mig inte om vilken bakgrund man har, sålänge man som företrädare noga skiljer på egna moraliska värderingar och politik. Många klarar det, för att inte säga de flesta. Men det finns också de som verkligen kan konsten att gå över gränsen.

2009 hade jag möjligheten att kandidera till Europaparlamentet. Rent politiskt var det väl då som jag insåg att jag inte passade in i mallen. Som ungdomskandidat blev det självklart så att jag kampanjade på skolor och bland förstagångsväljare. Det gick bra och jag hade en bra känsla i början av valrörelsen. Men sedan väljer Gudrun Brunegård att skicka in en debattartikel med titeln ”Oskyddat sex=rysk roulet”. Jag har tagit med ett litet stycke ur denna för att ni ska förstå innebörden. (Den finns ute i sin helhet för intresserade)

Det är olyckligt att sex inte längre är det innerligaste uttrycket för kärlek mellan två personer. Man kan moralisera över detta, men verkligheten är dock att sex för många har blivit något som man bara tar för sig av, utan att tänka på vad man utsätter sig själv och partnern för. Många unga idag har s k KK, samlag med kompisar, vilket gör att sexuellt överförda sjukdomar sprids i vida kretsar, om man inte använder kondom.

Känslan av att läsa detta är följande: Sedär. Och nu är jag tillbaka på noll igen. Jag anser personligen att man INTE ska moralisera över undomars sexvanor som politiker. Jag är inte dum. Jag fattar väl att man måste jobba med preventiv vård för att minimera smittspridningar osv. Men jag skulle aldrig tänka tanken att politiskt försöka nå ut med ett liknande budskap. Vi är ute på jävligt hal is när vi börjar peta och styra i människors privatliv. Jag kan dessutom informera om att ovan nämnda text fick motsatt effekt än den jag tror var avsikten. Och personligen hade jag väldigt svårt att försvara detta i de debatter jag senare medverkade i.

Men över till det som egentligen har varit det största problemet. Det startade i nomineringstider, jag hade äran av att få sitta med i nomineringskommittén för riksdag och landstingslistorna. Jag hade ett mål. Jag ville se till att listorna skulle ha representanter av alla åldrar, vara jämt fördelade mellan män och kvinnor samt även lämna plats åt personer med utländsk bakgrund. Jag blev nämligen mörkrädd när jag tittade på listorna i Kalmar län från valet 2006. Utan att göra en stor utläggning om detta så kan vi säga såhär. Landsting och riksdagslistorna var i stort identiska, till skillnad från förstanamnen. A.A. var etta på landstinget och tvåa på riksdagslistan.

Jag fick oerhört god respons i gruppen.  Jag kom då med förslaget att vi skulle skriva ut ålder på listorna för att visa på den bredd vi faktiskt hade. (Den yngsta var 18 och den äldsta 80) I samma veva fick jag också reda på att vår distriktsordförande tillika riksdagsman hade krävt insyn i nomineringskommittens arbete. Jag ifrågasatte självklart detta, men fick som vanligt kalla handen.

Så kom den där kvällen. Klockan var halv elva då jag blev uppringd och samtalet pågick i över en timme. Det som började lugnt eskalerade så småningom i vad som antagligen var den egentliga meningen till detta nattliga samtal. Jag blev ohyggligt utskälld för att jag förespråkade ålder på listorna. Att jag ville ha nya namn. Och så vidare. Retoriken? ”Jag vet bäst.” ”Jag har varit med längre än dig” ”Jag vet att det är dåligt med ålder på listorna”. Undertecknad frågade självklart hur han kunde veta det då vi aldrig haft med denna information på valsedlarna. Och då blev samtalet ännu mer obehagligt.

Jag hade väl aldrig trott att detta skulle vara en så infekterad fråga. Stämman avslog yrkandet, men det jag aldrig kommer glömma är hur jag blev bemött i talarstolen.

Det finns hur många exempel som helst att ta upp på ämnet härskartekniker. Men det som blev det stora problemet för mig var distriktsstyrelsen. Jag anser att man som ledamot måste ifrågasätta de förslag till beslut som tagits fram av presidiet. Men det accepteras inte i det forumet. Varenda gång jag gjort detta har jag mötts av iskalla blickar, hårda ord och stor ilska. Nomineringen av nytt landstingsråd är ett bra exempel. Eftervalsanalysen ett annat. Och slutligen det senaste mötet, då proppen gick ur för mig och jag lämnade.

Man har uteslutit mig ur somliga forum med den outtalade anledningen att jag skapar bråk (läs: jag ifrågasätter beslut). Man har ställt sig upp och pekat med hela handen. Man har gett mig ”onda ögat” ute på stan.

Jag är i grunden inte feminist. Jag anser inte att kvinnor per definition är underordnade männen. Men jag tycker det är märkligt att det är vi kvinnor som ”sticker ut” i dessa forum som gång på gång blir satta på plats. Av maktgalna män i 50 års åldern. För jag är inte ensam, ingen nämnd, ingen glömd.

Många av er minns säkert att jag av en miljöpartist blev uppmanad att medverka i en porrfilm i somras. Detta var verkligen tufft för mig, jag mådde uppriktigt dåligt av de rykten som spreds till följd av detta. Under en kampanj delade jag med mig av detta inför en (fd) kollega. Döm om min förvåning när jag får höra ”Du får väl skylla dig själv”. Jag vet inte om det har märkts på mig, men alla sådana kommentarer har fått mig att må väldigt dåligt.

Varför jag nu vågar gå ut med detta? Det är en ganska spännande historia. Efter en av dessa incidenter var jag i sällskap med en god vän. Jag pratade i telefon med en man i 50 års åldern och blev mer eller mindre utskälld för att jag inte lyckades vara på tre debatter samtidigt. Jag sa tyst att jag skulle fixa det och bad om ursäkt. När samtalet var avslutat sa min vän: ”Det där är inte du Stina.”

Nej, det var inte jag. Men jag var på väg in i ett tillstånd där jag försökte tvätta bort allt jag stod för, med syftet att bli accepterad. Apatisk står det i tidningen och det tycker jag är en bra beskrivning. Sitt på arslet några år och nicka så ska du se att du kommer någonstans.

Jag bestämde mig helt enkelt för att jag var jävligt mycket bättre än så.

Avslutningsvis vill jag kommentera några saker som står i tidningen.

1. Gudrun vill framstå som någon som försökte hjälpa mig inför mötet med invandrarungdomarna i Vimmerby (SD har försökt manipulera det till att vi var på plats när kommentaren kom, detta var flera dagar innan) Problemet ligger främst i att någon ens kommenterar min kjollängd och min klädstil i stort. Men också i att man ens tror att jag behöver en lektion i detta. Jag är vuxen och det var förbannat många år sedan som min mamma slutade säga till mig vad jag skulle ta på mig. Dessutom anser jag inte själv att mina kjolar är för korta.

2. Anders påstår att han har gett mig alla debatter som bevis på att han släppte fram mig i valrörelsen. Verkligen kul att han bekräftar sin självbild. Jag, jag och åter igen jag. Nu är det ju så att detta inte är hela sanningen. Majoriteten av alla debattinbjudningar fick jag i min mail. Just därför att majoriteten av alla debatter var avsedda för ungdomspolitiker. ”Jag” måste med även syfta på VLG (valledningsgruppen) eftersom att det var där som debatterna ständigt diskuterades. Jag tror att det var ca 10 ledamöter i VLG. 2 debatter vill jag minnas att VLG ”gav” till mig. En kulturpolitisk debatt (jag sitter i kulturreferensgruppen i regionförbundet så jag anser att detta var ett bra beslut) och en debatt i Kalmarsalen. Ja. Den var avsedd för riksdagsledamöter. Men om jag inte missminner mig så var riksdagsmannen i fråga bortrest denna dag. Men men. Stort tack verkligen.

3. Det har inte med ålder att göra. Det har att göra med rädsla för att ifrågasätta och komma med nya inslag i politiken. I och med att de stora platserna tillsattes så har distriktet med bestämdhet visat att man är livrädd för förnyelse.

4. När man svarar på frågan om man är maktfullkomlig såhär: Jag hade aldrig haft en så hög ställning inom partiet som jag har i så fall, anser jag att man precis befäst problemet. Vem vågar ifrågasätta en sådan person? Och om ingen granskar och ifrågasätter, hur ska då partiet som helhet kunna skaffa sig en uppfattning.

En klok äldre kvinna sa idag till mig: ”Det händer något med gubbarna när de fått makt. De vill bara ha mer och glömmer bort anledningen till att de har fått makten”. Smart sagt tycker jag.

En gång för alla. Jag är kristdemokrat i själ och hjärta. Jag tror på politiken och jag hoppas på att partiet tar åt sig allt och lyckas bättre nästa val. Jag har även stort förtroende för de flesta företrädare, jag vill än en gång understryka att det är klimatet på distriktsnivå som är galet. En handfull människor som verkligen lyckats bryta ned huvuddelen av mitt engagemang. Så, ursäkta mig om jag tvivlar på att ni beklagar mitt avhopp. Jag tror att det känns ganska bra.

Jag vill rikta ett särskilt tack till min underbara lokalavdelning. Alla ni underbara människor runt om i Kalmar län som alltid stått bakom mig och stöttat mig. Ni vet vilka ni är.

Jag vill även tacka politiker från alla andra partier, alla er som jag haft möjligheten att lära känna under valrörelsen. Jag blir rörd av alla stöttande samtal och mail.

Jag försvinner inte. Det finns många sätt att göra sin röst hörd, men för första gången på länge behöver jag inte oroa mig för konsekvenserna på samma sätt. Det är en lättnad, även fast det just nu känns tungt.

Slutligen ett ordentligt svar på frågan som varenda kvällstidning verkar vilja ställa mig:

 - Men varför har du så korta kjolar??

- Jag har helt enkelt jävligt snygga ben.

Over and out // Anna-Stina Stenbäck

Det ska sägas att jag inte orkat skrivit något om detta vid tidigare tillf’ällen på grund av att jag helt enkelt inte orkat. Det finns så mycket mer att säga, men just nu finns inte den tiden.

Jag återkommer i kväll eller i morgon med ett längre inlägg.

Har folk akuta frågor så tror jag inte direkt att mina kontaktuppgifter blivit hemliga. Några har iaf upptäkt fördelen med att prata med mig istället för att sprida lögner och rykten om mig på internet.

Tack till alla er som visar mig stöd!

MVH Stina

Jag har försökt förtränga det så läge som möjligt men nu gick det inte längre. Fick hemskickat ett brev från det kära fackförbundet Unionen där man föreslog att jag borde förhandla mig till en bättre lön efter 16 oktober (Visst som att det skulle gå vägen. Jag är en stentuff arbetsgivare). För de var ju VERKLIGEN TVUGNA att påminna mig om att jag fyller år på lördag. Jippie!

Jag hatar verkligen veckan då jag fyller år. Och nej, det är inte åldersnoja det handlar om.

Hur kan det komma sig att jag lyckas leva med och förtränga vissa saker 50 veckor varje år för att sedan inte kunna få det ur huvudet just den här veckan, plus julveckan? Det finns ju fasiken inte något logiskt med det. Det kan ju inte vara något i luften och att det skulle vara genetiskt betingat betvivlar jag starkt. Så jag får väl ta till den enda logiska förlkaringen. Jag är nog allergisk.

Jag kan ju tycka att man borde vänja sig eller nåt. Få in lite rutin så här inför den åttonde gången. Men likt förbannat så hoppas jag fortfarande på det där samtalet som jag vet aldrig kommer.

Sorry om jag gjort er besvikna och för en gångs skull låter lite blödig, det var inte meningen. Jag vet faktiskt inte vad jag försöker uppnå. En gnutta mänsklighet kanske. Jag tror att alla människor har sår som aldrig läker. Det är väl det som gör oss till människor. Lite stolt kan jag ju få vara över att jag lyckades klara av halva veckan, detta innebär totalt en vecka plus fyra dagar detta år med allergiska besvär. Och julen är det ju långt kvar till så vem vet?

Nej nu är det dags att tänka positivt. På lördag blir det fest och alla jag känner (som inte har fått inbjudan via Facebook) i Kalmar och som är sugna på att ge mig lite glada minnen får gärna höra av sig. Hoppas och tror på att det kommer bli grymt (Sålänge jag lyckas hitta en hundvakt det vill säga. Annars kanske det kommer serveras hundfärslimpa)

Ha en fin kväll allihopa! // fortfarande 23-åringen

Som till exempel den här förbaskade fotbollsmatchen som sänds just nu. I och för sig så hatar jag fotboll och förstår inte alls poängen med det. Men hur som helst. Visst kan vi hoppas på vinst. Men det är ju knappast realistiskt att vi skulle slå världens näst bästa lag? Men likt förbannat så ska kommentatorn i pausen säga att vi är fantastiskt duktiga.

Varför inte bara inse? Vi klarar inte konkurrensen.

Varför detta tjat om fotboll undrar ni säkert (det undrar iofs jag med, kunde inte bry mig mindre). Jo ser ni. Jag drar en parallell. Till Kristdemokraternas nytillsatta framtidsgrupp.

Innan jag börjar låta cynisk så vill jag understryka att detta definitivt inte är någon kritik till de som fått äran att delta i denna grupp. Som jag förstått det så samlades de för första gången idag, så än har vi ju inte fått se något resultat. Se det istället som några tankar att ta med på resan fram till nästa val.

Min irritation började växa redan i somras. När opinionssiffrorna visade på att KD låg under spärren till riksdagen fanns det många som jag, vi som ansåg detta vara direkt kritik till partiet. Men om ni bara visste hur många olika bortförklaringar jag har hört. Här kommer några exempel:

1. ”Vi ligger alltid lågt mellan valen och sedan stiger vi sista veckorna!”

2. ”Man ska inte lita på opinionsundersökningar”

3. ”Men det beror ju på hur frågan ställs!” (Med andra ord: Journalister är onda maktmissbrukande socialistsvin)

4. ”Våra kärnväljare är i sig 4 % av svenska folket, det är inga problem!” (Jag erkänner att jag själv körde på denna ett bra tag)

HÄR GÖR JAG NU EN LITEN KONSTPAUS. VISUALISERA ER ATT DET NU HAR GÅTT EN VECKA SEDAN DET HISTORISKT DÅLIGA RESULTATET REDOVISADES.

5. ”Det är Alliansens fel, de äter upp de små partierna”

6. ”Men det gick ju jättebra ju! Vi kom ju in i riksdagen!” (Jämfört med tidigare opinionsmätningar)

7. ”De gillade oss, men röstade på Moderaterna” (Med andra ord: Det är väljarnas fel. Och moderatjävlarnas)

Suck. Jag vet att detta är aningens taget ur sitt sammanhang. Men som jag upplevt situationen så är vi baskemig världsmästare på att bortförklara dåliga siffror.

Jag sa tidigt att jag trodde de dåliga opinionssiffrorna främst berodde på att vi missat något. Vad exakt vet jag inte men jag tror nyckelorden är tydlighet och kommunikation. Jag hoppas och önskar att denna framtidsgrupp på allvar vågar ta i kritiken, istället för att hitta på svepskäl. För vet ni vad?

Vi måste sluta vara nöjda med att ligga lågt i siffror mellan valen. Det går inte att jobba för ett parti som är nöjda med 4 %. Opinionsundersökningar är ett bra verktyg för att få en aning om läget och journalister är i första hand ute efter att spegla verkligheten. Du kan inte jobba som journalist om du är partipolitiskt aktiv. Tack vare Alliansen har vi tre ministrar och sitter i regeringsposition. Det är inte fel på väljarna, vi lever i en demokrati där åsiktsfrihet råder (tack och lov!)

HÄR TAR JAG ÄNNU EN PAUS FÖR ATT SAMLA LITE MOD INFÖR NEDBRYTANDET AV DET SISTA ARGUMENTET, DET OM KÄRNVÄLJARNA.

Ja. Jag är ärlig. Det kanske är så att vi inte längre har 4 % kärnväljare. Folk dör.

Jag inväntar resultatet med spänning. Jag älskar mitt parti, men jag tror att det behövs drastiska förändringar. Inte grundläggande, vi får absolut inte sälja vår själ. (Mer än vi redan gjort, blir nog ett helt eget inlägg) Men vi måste bli kaxigare. Tydligare. Sluta upp att vara nöjda och glada för 4 % helt enkelt.

Hur vi ska lyckas med detta på fyra år. Ja ni. Jag har några förslag på lut som definitivt inte kommer ses med okritiska ögon. Men jag tror att det är detta som behövs.

Så, snälla rara framtidsgrupp. Snegla över lite på ungdomsförbundet är ni snälla. De har valt att kalla sin grupp för vad det egentligen är. Krisgrupp.

Jag vill verkligen inte kritisera er innan arbetet kommit igång, men för att kunna kalla er detta så ska ni representera framtiden. Inte det som varit. Inte hur nöjda vi är nu, inte heller hur nöjda vi var 1998. Hur vi ska kunna känna oss stolta efter valet 2014.

Jag vill verkligen önska er all lycka till, det kommer inte bli lätt. Moderaterna klarade av att på två val gå från 15 % till 30 %. Jag skulle faktiskt vara hyfsat glad om vi kunde få de där 15…

Var positiva, men också realistiska. Något måste göras och det snabbt.

Nu leder Holland med 4-0 och kommentatorn har ännu inte fällt en enda negativ kommentar till det svenska landslaget.

Jag skrev ett inlägg förra veckan om att SD äntligen visat upp sin rätta sida efter deras uttåg ur kyrkan, mitt under biskopens predikan. Ikväll har jag googlat runt på lite bloggar som berör ämnet och om ni undrar: NEJ. Jag tänker inte vara det minsta balanserad i detta inlägg.

Jag står helhjärtat för det jag skrev. Jag anser på riktigt att SD:s uttåg var en skam och en bekräftelse på det jag redan visste.

Jag har åter igen läst biskopens predikan. Ord för ord, mening för mening. Analyserat. Tänkt. Grubblat. Och funnit svaret.

Jag står upp för kristna värderingar. Jag är inte speciellt troende och har inte gått i kyrkan sedan jag begravde min morfar. Men kristna värderingar för mig innebär EXAKT det som biskopen tog upp i sitt tal. Så varför, VARFÖR ska människor som säger sig hålla med mig om mina grundläggande värderingar hylla de 16 ledamöter som reste sig upp och gick?

Ja, det kommer jag antagligen aldrig få ett ärligt svar på. Men anledningen sägs vara att hon nämnde de demonstrationer som hölls i Stockholm och andra städer. För det var ju tydligen vänstern som anordnade dessa. Därigenom kommunister. Och stenkastare. Och då kan man ju inte stötta det.

Fy fan vad arg jag blir.

Jag fördömer allt politiskt våld. Men jag respekterar även alla de som väljer att engagera sig i ett parti, oavsett färg, så länge de står upp för vissa saker. Demokrati. Alla människors lika värde. Och så vidare.

Som ni säkerligen kan räkna ut så innebär detta att jag inte stöttar de som hyllar kommunistiska regimer. De som tror att man löser problem med våld. Och de som tycker att man kan göra skillnad på människor utifrån hudfärg, etnicitet, kön eller sexuell läggning. Höger som vänster, kalla det vad ni vill. Same shit, different names.

Men det jag skäms över är att somliga anser att en motdemonstration mot rasism enbart är vänsterpropaganda. Och på så sätt hyllar SD.

Jag skiter väl fullständigt i vilket parti Eva Brunne röstar på. Eller om en demonstration för mänskliga rättigheter arrangeras av ett röd-grönt parti. Jag har medverkat i många olika demonstrationer genom åren. En tillsammans med Ungdom mot rasism. En tillsammans med Piratpartiet mot Ipred-lagen. Ung vänster här i Kalmar brukar anordna en minnesstund för nazismens offer på Kristallnatten, hittills har jag av transportskäl aldrig kunnat medverka men vi får väl se om jag är hemma denna gång. Jag har även varit med och demonstrerat för israeler, precis som jag har stöttat palestinier i både ord och handling (hemskt krig, men för er som inte visste det så väljer jag att inte ”välja sida” då jag anser att alla medborgare blir lidande av denna svåra konflikt).

Jag är med för att jag tror på demokrati, fred, medmänsklighet samt alla människors lika värde. Om det är något som är barnsligt mina vänner, så är det att slå bort allt detta med ord som ”vänsterpropaganda”.

Jag älskar Sverige av en anledning. Nämligen att vi tillsammans kan enas för att gemensamt stå upp för dessa värderingar. Jag älskar också Sverige för att vi i så många frågor kan mötas upp över partigränser för att stå emot saker som till exempel rasism och politiskt våld. Att jag kan känna stöd från vänner inom socialdemokraterna och vänsterpartiet när jag blev utsatt för hot i våras. Det är vackert. Det är demokrati.

Och det var lite det som jag tyckte var vackert i hennes predikan. För den där lilla detaljen att hon nämnde demonstrationerna, har ni verkligen så snöat in på det att ni inte kan se huvudbudskapet? Budskapet var enkelt. Hon uppmanade riksdagsledamöterna att stå upp för människors lika värde. Med ett exempel på hur tusentals människor enades för att göra sina röster hörda. Och vet ni vad det är? Jo kristna värderingar. Och anledningen till att jag är representant för just mitt parti.

När Jimmie Åkesson ställdes mot väggen i frågan om varför han lämnade kyrkan så kunde han inte ge ett rakt svar. Han kunde inte heller dementera det faktum att han inte ställde sig bakom värderingarna. Där fick i alla fall jag mitt svar.

Över min döda kropp att jag försvarar deras uttåg. Över min döda kropp att jag anser att alla demonstrationer runt om i landet mot rasism enbart är ren och skär vänsterpropaganda.

Ni kan aldrig ta den här kämpen ut ur mig. Och jag kommer aldrig att ta på mig en politisk munkavle för att passa in i något fack. Jag kommer ALLTID att kämpa för demokratin. För mänskliga värden. Yttrandefrihet. Mot politiskt våld, oavsett från vilket parti det kommer från.

Och mot rasism.

Voff voff!

Hallå allihopa! Nu var det dags igen för ännu ett inlägg levererat av er egen hundkorrenspondent, direkt från verkligheten!

Matte är lite sur på mig. Vi hade verkligen en jättemysig helg, även fast jag mådde lite illa i fredags. Och nej, jag vet vad ni tänker nu. Men jag är ingen fyllehund, jag bara råkar uppskatta smaken av starköl. Det var INTE därför jag mådde illa, jag lovar.

När matte skulle iväg till affären så såg jag min chans. Jag fick tag på påsen med hundmat uppe på hyllan, riktigt skickligt faktiskt. Och det är väl klart, när man väl får tag på en sådan delikatess så kan jag väl ändå inte släppa taget?? Så jag hetsåt. Ett halvt kilo på tio minuter, det är faktiskt personligt rekord. Jag trodde hon skulle bli stolt, men icke!

Så här i efterhand så kanske det inte var en av mina smartaste ideér. Min mage var lite risig ett dygn fram över. Men jag är fortfarande sjukt stolt över min bedrift.

(Egentligen tror jag inte det var anledningen till att matte är grinig på mig. Det har nämligen visat sig att mitt senaste inlägg hade dubbelt så mycket visningar som hennes. Hahaha)

Jag tänkte jag skulle skriva lite om det där med ideologi. Jag har nämligen fått ganska många frågor om detta. Typ. Vilket parti jag röstar på, om jag är medlem i kristdemokraterna och om jag ser mig själv som konservativ eller socialliberal.

OK.

1. Hundar har inte rösträtt.

2. Kristdemokraterna accepterar inte husdjur som medlemmar. Jag har hört att SSU skriver in det mesta i sina register, men jag har aldrig kännt mig riktigt hemma i det förbundet.

Då var det avklarat. Trodde ni något annat så är ni dumma. Och det är en hund ni jämför er med, så det är riktigt illa. (Matte säger alltid att jag har två hjärnceller i ständig konflikt med varandra)

Så. Nu ska jag berätta lite om min ideologiska resa. Jag har nosat upp lite gamla bilder som ska illustrera detta.

Jag visste tidigt att jag sympatiserade med Alliansen. Jag har aldrig gillat sossar och aldrig rött. Jag tror bara matte försöker jävlas med mig när hon köper röda koppel och fula röda huvtröjor.

Som valp ville jag gå med i MUF. Jag tyckte att muf:arna var coola. De pratade himla mycket om individens frihet och det var ju coolt. Att jag själv skulle få bestämma över mitt liv och så vidare (detta höll dock inte matte helt med om, jag tyckte hon var en tråkkärring). Men sedan hände nåt när jag växte upp.

Jag hittade Kristdemokraterna. Och där träffade jag massa roliga människor.

Som Chatrine till exempel. Henne gillar jag skarpt!

Det var nog så att jag förstod att allt inte kan köpas för pengar. Jag menar, hundmat kan man köpa och det är ju bra. Och korv, tuggben, grisöron…mmm….lever, blodpudding, vom, grisknorrar..ehm..

Jo just det ja. ALLT kan inte köpas för pengar. Alla de där sakerna som gör livet värt att leva (förutom en och annan saftig tjurmuskel, hundkex…mmm..ÖL!). Ja alltså typ att hoppa upp i mattes säng klockan sju en söndagmorgon. Eller att springa lös ute hemma hos mattfar. Eller att få ligga under täcket tillsammans med matte i soffan och smygfisa. DET går inte att köpa för pengar. Därför anser jag mig vara en kristdemokrat.

Fram tills nyss faktiskt. ”Ett mänskligare Sverige”??? Seriöst, de har missat nåt här. Vad hände med mig liksom, jag är ju hund! Och när jag insåg att deras valkampanj inte riktigt stämde in på mig så hittade jag en hel del saker som jag inte håller med om.

1. Jag är starkt emot monogami. Jag tycker att det är en hundlig rättighet att ha hur många respektive som helst.

2. Jag tycker att jag själv ska få välja mina livspartners. Oavsett om det är tikar, hanhundar eller kattskrällen. Just nu lever jag ihop med en människa.

3. 20 år på bolaget!!?? Jag är drygt ett år och vill få dricka öl när jag vill.

Detta plus det faktum att partiet inte vill ha mig som medlem har gjort att jag står lite inför ett dilemma. Ideologiskt sett är jag en kristmoderat med sociallibelara  värderingar. Ett litet stänk av ekologism och konservativ kommunism på det (får inte jag det jag vill ha så ska ingen ha det!) gör att jag antagligen måste starta ett eget parti.

Här behöver jag er hjälp kära läsare, mina två hjärnceller räcker tyvärr inte till för att hitta på ett bra partinamn. Men jag har redan nu börjat skissa lite på en kommande valaffisch och vill gärna veta vad ni tycker om konceptet:

Jag gillart!

Nej, nu ska jag krypa ned bredvid matte i soffan. Idag har jag ätit löksoppa så detta kan bli riktigt smakligt!

Voff -voff! //Wille

Få se nu..

…jo det där med Fanerdun gick ju inge vidare va? Jäklar vad mycket jobb som skulle komma och jäklar vad det skulle byggas här i Kalmar. Och visst byggdes det, Johan, det gjorde det verkligen. En stooor byggnad strax norr om stan. Men sedan hände det inte så mycket mer va. En stooor byggnad utan innehåll, några miljoner senare – säg mig – vad hände? Kineserna kom och kineserna gick.

I somras var det det där med kommunfullmäktige ja. Inga ärenden var ursäkten då. Fast, ska vi vara helt ärliga så var väl kanske inte det hela sanningen. Om vi ska vara riktigt ärliga nu, Johan, det var inga ärenden som föll dig i smaken va? Verkligen smart att spela ut det korten precis innan valet, begåvat!

(Det som skrämmer mig  mest här är att ni faktiskt vann)

Och så den senaste då. Den är riktigt stilfull. Om jag får säga det själv, riktigt underhållande.

Majoriteten skulle idag hålla en presskonferens om samarbetet de kommande fyra åren. Vad hände?

Den SKÖTS upp på grund av älgjakten!

Johan Persson var nämligen ute i skogen för att skjuta älg. Eller så kanske det bara var så att det inte gick något vidare med ert samarbete. Det kan väl vilken tiotaggare som helst fatta.

SUCK!