Om allt och ingenting

För det första vill jag be om ursäkt för min frånvaro den senaste tiden. Som jag tidigare skrivit så fanns inte orken att kommentera den senaste tidens händelser, jag erkänner villigt att den ännu inte riktigt kommit på plats. Men jag känner att folk behöver en förklaring.

För alla er som missat det så publicerade Barometern en artikel i lördags, artikeln går att läsa här. I artikeln berättar jag om att jag nu lämnar partipolitiken, då jag nu helt enkelt fått nog. Jag är i grunden mycket nöjd över mitt beslut och jag tycker faktiskt att det var relevant information. Läser man svaren från distriktstoppen (finns länkar bredvid artikeln) så anser jag att problemen fick sin bekräftelse. Men det är också självklart att mycket information lämnats utanför. Därför vill jag förtydliga några saker.

Jag vill understryka att detta inte är ett beslut som kommit av en enstaka incident. Människor i min närhet kan bekräfta detta, jag har haft en väldigt tuff tid i Kalmar. Jag blev aktiv i Kristdemokraterna för en herrans massa år sedan i mitt hemdistrikt Värmland. Jag blev oerhört väl mottagen av alla, unga som gamla. Distriktet och lokalavdelningen visade tidigt att de ville ha in engagerade ungdomar.

För fyra år sedan flyttade jag till Kalmar. Samma mottagande som jag fick uppe i Värmland fick jag även från partiets lokalavdelning här nere. Men problemen startade när jag började göra anspråk på att klättra vidare på distriktsnivå. Där var ledningen långt ifrån entusiastiska. Än idag kan jag inte svara på varför det blev som det blev.

Att jag inte helt och hållet passade in ideologiskt var en sak. Jag lärde mig snabbt att det fanns en stor kulturell skillnad inom partiet. I Kalmar län är man i större utsträckning kyrkligt aktiv i någon form, nykterist och i allmänhet mer “moralistiska” än i mitt hemdistrikt. Jag bryr mig inte om vilken bakgrund man har, sålänge man som företrädare noga skiljer på egna moraliska värderingar och politik. Många klarar det, för att inte säga de flesta. Men det finns också de som verkligen kan konsten att gå över gränsen.

2009 hade jag möjligheten att kandidera till Europaparlamentet. Rent politiskt var det väl då som jag insåg att jag inte passade in i mallen. Som ungdomskandidat blev det självklart så att jag kampanjade på skolor och bland förstagångsväljare. Det gick bra och jag hade en bra känsla i början av valrörelsen. Men sedan väljer Gudrun Brunegård att skicka in en debattartikel med titeln “Oskyddat sex=rysk roulet”. Jag har tagit med ett litet stycke ur denna för att ni ska förstå innebörden. (Den finns ute i sin helhet för intresserade)

Det är olyckligt att sex inte längre är det innerligaste uttrycket för kärlek mellan två personer. Man kan moralisera över detta, men verkligheten är dock att sex för många har blivit något som man bara tar för sig av, utan att tänka på vad man utsätter sig själv och partnern för. Många unga idag har s k KK, samlag med kompisar, vilket gör att sexuellt överförda sjukdomar sprids i vida kretsar, om man inte använder kondom.

Känslan av att läsa detta är följande: Sedär. Och nu är jag tillbaka på noll igen. Jag anser personligen att man INTE ska moralisera över undomars sexvanor som politiker. Jag är inte dum. Jag fattar väl att man måste jobba med preventiv vård för att minimera smittspridningar osv. Men jag skulle aldrig tänka tanken att politiskt försöka nå ut med ett liknande budskap. Vi är ute på jävligt hal is när vi börjar peta och styra i människors privatliv. Jag kan dessutom informera om att ovan nämnda text fick motsatt effekt än den jag tror var avsikten. Och personligen hade jag väldigt svårt att försvara detta i de debatter jag senare medverkade i.

Men över till det som egentligen har varit det största problemet. Det startade i nomineringstider, jag hade äran av att få sitta med i nomineringskommittén för riksdag och landstingslistorna. Jag hade ett mål. Jag ville se till att listorna skulle ha representanter av alla åldrar, vara jämt fördelade mellan män och kvinnor samt även lämna plats åt personer med utländsk bakgrund. Jag blev nämligen mörkrädd när jag tittade på listorna i Kalmar län från valet 2006. Utan att göra en stor utläggning om detta så kan vi säga såhär. Landsting och riksdagslistorna var i stort identiska, till skillnad från förstanamnen. A.A. var etta på landstinget och tvåa på riksdagslistan.

Jag fick oerhört god respons i gruppen.  Jag kom då med förslaget att vi skulle skriva ut ålder på listorna för att visa på den bredd vi faktiskt hade. (Den yngsta var 18 och den äldsta 80) I samma veva fick jag också reda på att vår distriktsordförande tillika riksdagsman hade krävt insyn i nomineringskommittens arbete. Jag ifrågasatte självklart detta, men fick som vanligt kalla handen.

Så kom den där kvällen. Klockan var halv elva då jag blev uppringd och samtalet pågick i över en timme. Det som började lugnt eskalerade så småningom i vad som antagligen var den egentliga meningen till detta nattliga samtal. Jag blev ohyggligt utskälld för att jag förespråkade ålder på listorna. Att jag ville ha nya namn. Och så vidare. Retoriken? “Jag vet bäst.” “Jag har varit med längre än dig” “Jag vet att det är dåligt med ålder på listorna”. Undertecknad frågade självklart hur han kunde veta det då vi aldrig haft med denna information på valsedlarna. Och då blev samtalet ännu mer obehagligt.

Jag hade väl aldrig trott att detta skulle vara en så infekterad fråga. Stämman avslog yrkandet, men det jag aldrig kommer glömma är hur jag blev bemött i talarstolen.

Det finns hur många exempel som helst att ta upp på ämnet härskartekniker. Men det som blev det stora problemet för mig var distriktsstyrelsen. Jag anser att man som ledamot måste ifrågasätta de förslag till beslut som tagits fram av presidiet. Men det accepteras inte i det forumet. Varenda gång jag gjort detta har jag mötts av iskalla blickar, hårda ord och stor ilska. Nomineringen av nytt landstingsråd är ett bra exempel. Eftervalsanalysen ett annat. Och slutligen det senaste mötet, då proppen gick ur för mig och jag lämnade.

Man har uteslutit mig ur somliga forum med den outtalade anledningen att jag skapar bråk (läs: jag ifrågasätter beslut). Man har ställt sig upp och pekat med hela handen. Man har gett mig “onda ögat” ute på stan.

Jag är i grunden inte feminist. Jag anser inte att kvinnor per definition är underordnade männen. Men jag tycker det är märkligt att det är vi kvinnor som “sticker ut” i dessa forum som gång på gång blir satta på plats. Av maktgalna män i 50 års åldern. För jag är inte ensam, ingen nämnd, ingen glömd.

Många av er minns säkert att jag av en miljöpartist blev uppmanad att medverka i en porrfilm i somras. Detta var verkligen tufft för mig, jag mådde uppriktigt dåligt av de rykten som spreds till följd av detta. Under en kampanj delade jag med mig av detta inför en (fd) kollega. Döm om min förvåning när jag får höra “Du får väl skylla dig själv”. Jag vet inte om det har märkts på mig, men alla sådana kommentarer har fått mig att må väldigt dåligt.

Varför jag nu vågar gå ut med detta? Det är en ganska spännande historia. Efter en av dessa incidenter var jag i sällskap med en god vän. Jag pratade i telefon med en man i 50 års åldern och blev mer eller mindre utskälld för att jag inte lyckades vara på tre debatter samtidigt. Jag sa tyst att jag skulle fixa det och bad om ursäkt. När samtalet var avslutat sa min vän: “Det där är inte du Stina.”

Nej, det var inte jag. Men jag var på väg in i ett tillstånd där jag försökte tvätta bort allt jag stod för, med syftet att bli accepterad. Apatisk står det i tidningen och det tycker jag är en bra beskrivning. Sitt på arslet några år och nicka så ska du se att du kommer någonstans.

Jag bestämde mig helt enkelt för att jag var jävligt mycket bättre än så.

Avslutningsvis vill jag kommentera några saker som står i tidningen.

1. Gudrun vill framstå som någon som försökte hjälpa mig inför mötet med invandrarungdomarna i Vimmerby (SD har försökt manipulera det till att vi var på plats när kommentaren kom, detta var flera dagar innan) Problemet ligger främst i att någon ens kommenterar min kjollängd och min klädstil i stort. Men också i att man ens tror att jag behöver en lektion i detta. Jag är vuxen och det var förbannat många år sedan som min mamma slutade säga till mig vad jag skulle ta på mig. Dessutom anser jag inte själv att mina kjolar är för korta.

2. Anders påstår att han har gett mig alla debatter som bevis på att han släppte fram mig i valrörelsen. Verkligen kul att han bekräftar sin självbild. Jag, jag och åter igen jag. Nu är det ju så att detta inte är hela sanningen. Majoriteten av alla debattinbjudningar fick jag i min mail. Just därför att majoriteten av alla debatter var avsedda för ungdomspolitiker. “Jag” måste med även syfta på VLG (valledningsgruppen) eftersom att det var där som debatterna ständigt diskuterades. Jag tror att det var ca 10 ledamöter i VLG. 2 debatter vill jag minnas att VLG “gav” till mig. En kulturpolitisk debatt (jag sitter i kulturreferensgruppen i regionförbundet så jag anser att detta var ett bra beslut) och en debatt i Kalmarsalen. Ja. Den var avsedd för riksdagsledamöter. Men om jag inte missminner mig så var riksdagsmannen i fråga bortrest denna dag. Men men. Stort tack verkligen.

3. Det har inte med ålder att göra. Det har att göra med rädsla för att ifrågasätta och komma med nya inslag i politiken. I och med att de stora platserna tillsattes så har distriktet med bestämdhet visat att man är livrädd för förnyelse.

4. När man svarar på frågan om man är maktfullkomlig såhär: Jag hade aldrig haft en så hög ställning inom partiet som jag har i så fall, anser jag att man precis befäst problemet. Vem vågar ifrågasätta en sådan person? Och om ingen granskar och ifrågasätter, hur ska då partiet som helhet kunna skaffa sig en uppfattning.

En klok äldre kvinna sa idag till mig: “Det händer något med gubbarna när de fått makt. De vill bara ha mer och glömmer bort anledningen till att de har fått makten”. Smart sagt tycker jag.

En gång för alla. Jag är kristdemokrat i själ och hjärta. Jag tror på politiken och jag hoppas på att partiet tar åt sig allt och lyckas bättre nästa val. Jag har även stort förtroende för de flesta företrädare, jag vill än en gång understryka att det är klimatet på distriktsnivå som är galet. En handfull människor som verkligen lyckats bryta ned huvuddelen av mitt engagemang. Så, ursäkta mig om jag tvivlar på att ni beklagar mitt avhopp. Jag tror att det känns ganska bra.

Jag vill rikta ett särskilt tack till min underbara lokalavdelning. Alla ni underbara människor runt om i Kalmar län som alltid stått bakom mig och stöttat mig. Ni vet vilka ni är.

Jag vill även tacka politiker från alla andra partier, alla er som jag haft möjligheten att lära känna under valrörelsen. Jag blir rörd av alla stöttande samtal och mail.

Jag försvinner inte. Det finns många sätt att göra sin röst hörd, men för första gången på länge behöver jag inte oroa mig för konsekvenserna på samma sätt. Det är en lättnad, även fast det just nu känns tungt.

Slutligen ett ordentligt svar på frågan som varenda kvällstidning verkar vilja ställa mig:

 - Men varför har du så korta kjolar??

- Jag har helt enkelt jävligt snygga ben.

Over and out // Anna-Stina Stenbäck